5 av 5 till Den gudomliga familjen från Marias Bokhylla! Man tackar och bugar!
”En bok som kan få en att börja fnissa högt innan den ens har börjat på riktigt, det brukar vara en bra bok. I det här fallet är det de allra första sidorna innan kapitel 1 som ger den lovande starten och där vi egentligen får möta de olika karaktärerna och deras personligheter för första gången, och som egentligen också sammanfattar boken på ett alldeles perfekt sätt.
”GUD: Det här är berättelsen om när allt gick åt helvete.
LILITH: Det här är berättelsen om när jag återställde ordningen.
DJÄVULEN: Det här är berättelsen om när min älskade fick sitt liv tillbaka.
EVA: Det här är berättelsen om när jag återfann min förlorade eld.
ADAM: Det här är berättelsen som jag inte vill vara med i. Alls.”
”Redan här förstår jag att det här ska passa mig perfekt. Och visst blir det så. Det är mycket humor, det är mycket svärta, det är feminism och kvinnor kan, det är religionshistoria fast i en alldeles egen tappning. Jag får lite samma känsla av att läsa den här som jag fick av att läsa Egalias döttrar när jag var ung.
Det är en salig blandning av relationsroman, samhällskritisk roman och mytologiska inslag. Genom hela boken finns ett driv och det är lättläst vilket gör att det går i ett huj att läsa den. Men samtidigt ger den upphov till mycket reflektion och funderingar över samhällsstrukturer. Vad skulle egentligen ha hänt om Lilith stannat kvar vid Adams sida som hans jämlike och inte Eva blivit skapad från hans revben till hans underordnade? Hur hade världen sett ut i så fall? Och hur ser vi egentligen på oss själva som människor.
Eftersom vi följer de här olika fem karaktärerna är persongalleriet inte överdrivet stort. De fem tar plats, och andra runt om dem är mer bikaraktärer. Det gör också att vi faktiskt får se allt från olika sidor och kan på så sätt reflektera över händelserna olika baserat på ur vems ögon vi ser dem. Det gillar jag.
Allra mest förtjust är jag egentligen i kapitlen med Djävulen och Gud, men också Liliths kapitel har ett härligt riv i sig. Adam och Evas kapitel är lite mer slätstrukna och alldagliga, men jag gillar det också för att det är där mycket av relationsdelen kommer in, samtidigt som vi också får följa Evas uppåtgående resa mot självständighet, självsäkerhet och självkännedom och Adams nedåtgående åt detsamma. Jag gillar verkligen att han på sina höga hästar tvingas möta sin egen dödlighet och att han inte är vare sig Guds gåva till människan (okej, det kanske han är ändå) eller oumbärlig.
Språket är bra, med driv, och gestaltningen är toppen. Att just Evas kapitel är skrivna i du-form och skiljer sig från de andra kapitlen är ett snyggt drag som får mig att reflektera över mig själv ännu lite mer.”
Stort tack @mariasbokhylla!
Foto: @mariasbokhylla